prinsessfeminist

Jag har tänkt en del på det här med kroppsideal för kvinnor på sistone. 
Flera i min närhet som vill operera sig. En vill förstora brösten, en vill fixa magen, en vill förstora läpparna och så vidare. 
Häromdagen såg jag en uppdatering på facebook om någon som visst skulle göra en kirurgisk helkroppsuppiffning innefattande både bröst, rumpa, mage och lår. Vänner som har fått barn vågar inte bada utan heltäckande baddräkt, andra går hellre i långbyxor i 30 plusgrader än visar sina ben orakade. Förblir hellre kåta och oknullade än ligger med någon kille om fittan, ve och fasa, råkar vara orakad. 
Nog kan jag vara en dömande människa ibland, men den här frågan tycker jag är komplicerad. Själv har jag alltid varit smal, kunnat äta vad jag vill när jag vill utan att gå upp i vikt (ja, det har varit jobbigt med frågor om ätstörningar osv, men jag inbillar mig inte att det varit lika jobbigt som det skulle vara att inte kunna gå ner i vikt), brösten är proportionerliga och jag är nöjd med dem. Fötterna är stora men jag har lärt mig leva med dem också.  Håret är tunt, förutom på benen. Men det är helt okej.
Kort sagt, jag har liksom aldrig känt att jag seriöst behövt överväga någon typ av skönhetsoperation, och innan den dagen kommer vore det ju dumt att stå här och kräva att andra ska offra sig på anti-skönhetsidealets altare och vara nöjda som de är.
Man önskar ju att man liksom kunde säga att det där med att utseendet är så viktigt att det är värt att lägga tiotusentals kronor på det, och dessutom skära i en frisk kropp med allt vad det innebär, bara är någon villfarelse i dessa kvinnors huvuden. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Den bittra, rentutav tragiska sanningen är att kvinnor bedöms i sitt utseende i mycket högre grad än män. En offentlig man som säger någonting dumt är vanligtvis dum i huvudet, verklighetsfrånvänd, helt jävla lost och så vidare, medan en offentlig kvinna som säger någonting som inte faller alla i smaken ofta är en ful, äcklig slyna som ingen man vill ha. 
 Från tidig ålder får tjejer lära sig att det viktigaste som finns är att killar skall vilja ha dig. Att man ska vara knullbar. Och det gör mig så jävla förbannad. 
Därför är det svårt att döma alla dessa som känner att de måste operera sig för att vara lyckliga, eller bara vågar visa slätrakade kroppsdelar under halshöjd. För det får konsekvenser att gå mot strömmen och visa att man inte tänker vara en slav under en av patriarkatets starkaste hållhakar. Att visa upp kroppsdelar som inte är perfekta, som hänger eller är skrynkliga eller minimala eller stora eller fulla av bristningar eller helt enkelt orakade och inte skämmas upplevs tyvärr ännu av många som ett hot, ett hot som inte helt sällan gärna skall tryckas ned. Både av  vissa män, och av andra kvinnor.
Men det är klart. Sitter man själv och tränar två timmar per dag, lever på äckliga proteinshakear och lägger tusen spänn i månaden på att vaxa könshåren och allt annat hår så kommer det plötsligt någon halvtjock brud på badhuset med könshår som sticker ut utanför bikinitrosan och som dessutom verkar vara LYCKLIG. Klart man blir provocerad. 

Jag har ju såklart själv varit där, och till viss del fortfarande är. Jag har också tvingat mig upp ur sängen för att panikraka fittan när det bestämts spontanknull. Har också gjort lite diverse gymnastiska övningar för att undvika att ett ragg ska råka ta en på benet, eftersom det varit orakat. 
Men det är någonting jag jobbar på, det är det. Det är ju också en tröst när man inser att vettiga människor som är värda att umgås med och lägga energi på låter människor se ut som de vill. Och har dessutom insett att det finns ungefär 78934 grejer som är så jävla mycket viktigare än att vara perfekt utseendemässigt. 
 



 

"The aeroplane and the radio have brought us closer together. The very nature of these inventions cries out for the goodness in men, cries out for universal brotherhood for the unity of us all."

Så sa han, Charlie Chaplin när han i filmen The Dictator håller sitt finaltal om fred och kärlek och det goda i människan. Nu såhär 60 år senare så kan vi ju lägga till internet som någonting som har "brought us closer together".
Såhär på sistone så har i alla fall jag undrat om det verkligen är något positivt, för gång på gång på gång måste man ju ställa frågan till sig själv "Är folk såhär jävla dumma eller gör de sig bara till?"
Idag har det varit någon typ av upplopp på någon gymnasieskola i Göteborg, på grund av att någon haft ett instagramkonto där de lagt upp sexuella bilder på andra tjejer och kallat dessa för sexuellt relaterade tillmälen. 

 

Däremot minns jag för ett tag sedan när någon skrev till någon bloggare som bloggade om diverse skvaller om andra bloggare, om bloggaren Paow och att hon bland annat skulle ha haft en trekant med två killar när hon varit på utlandssemester. Och att hon typ knullade runt i största allmänhet om jag inte minns fel.
Jag har aldrig läst Paows blogg. Men jag läste inlägget om detta i skvallerbloggen, och förstås kommentarerna till. Många meter text blev det, som verkade ha ett enda mål; nämligen att berätta vilken värdelös, äcklig, ickesjälvrespekterande, vidrig, patetisk, lösaktig liten slampa/hora/slyna hon är.

Alla kommentarer var ju dock inte hatiska. Vissa av dem var ju av det mer finstämda slaget. Ni vet de här som inte nödvändigtvis yttrar något nedsättande tillmäle, men känner sig nödgad att på diverse vis tala om att "Killar giiiillaaaaar faktiskt inte tjejer som knullar runt" och förstås de fyndiga som kör på nyckelliknelsen "Jamen ett lås där alla nycklar passar är ju ett dåligt lås, medan en nyckel som passar i alla lås är ju en aaaawesome nyckel förstår du lilla gumman". 

Låt oss nu bortse från idioterna som tycker att det är vettigt att likna könsorgan med ett låssystem, och istället betänka de andra två kommentarstyperna en stund.

Det är svårt att bestämma vilket som är värst av dem som ogenerat skriker ut sitt patetiska hat och 1800-talskvinnosyn i sexuella nedsättande tillmälen, eller de arma stackars retards som fortfarande sitter fast i föreställningen att det viktigaste som finns för en kvinna är att vara så högt upp som möjligt på männens knullbarhetslista och absolut måste pådyvla sin idioti på oss andra normala människor.

 

Det mest tragiska i det här var ju dock att Paow gick ut och försvarade sig med att hon inte alls haft en trekant och knullat runt. Eller alltså, det tragiska var ju inte att hon just gick ut och försvarade sig, för jag förstår henne. 
Det som är så satans jävla tragiskt är att det fortfarande anses finnas något att försvara i sådana här situationer (för det är ju inte precis första gången en tjej blivit kallad hora/slampa eller så). 
Att vissa fortfarande tycker att det inte är okej för en kvinna att ligga runt. Eller ha trekanter eller åttakanter eller ha sexuella bilder på sig själv ute på nätet. Att folk fortfarande tycker att man måste trycka ned och trycka till de som vågar gå emot normerna. Att vissa fortfarande tror att det viktiga för en kvinna är inte vad hon själv vill göra (om det handlar om att ha sex) utom om vad hennes eventuella framtida kärlek vill att hon ska ha gjort eller inte gjort.
Så mycket tragik, så många idioter. 

Paow har ju såklart inte gjort något fel här, men nog hade jag föredragit om hon istället hade skrivit ett inlägg, eller ännu hellre gjort ett videoinlägg, där hon liksom bara "Japp, hade sammanlagt 18 trekanter på mina två veckors semester. Gött som satan, ni borde prova ni med!" och avslutat med två tummar upp och ett riktigt happyface.. 
Jag älskar kvinnor som vågar gå emot normer offentligt. Alla dessa underbara kvinnor som vågar vara fullständigt osexiga, fula och vulgära i det offentliga rummet. Som Ursula Martinez till exempel, henne skulle jag, trots min tunga, strikta heterosexuella börda, kunnat gifta mig med:

 

 

 

 P.S. Kanske är det så att de flesta män vill ha så oknullade och pimpinetta kvinnor som möjligt, även om jag personligen tror bättre om de flesta män än så. Men i så fall så gör det mig inget, för jag vill ändå inte ha en man med så fånig kvinnosyn. Jag klarar mig ändå. Puss på er! D.S.

 

 

 

Sverigedemokraterna. Var det någon som hade väntat sig någonting annat än att de skulle skämma ut sig fullständigt? Om man nu inte anser att de gör precis det med sin blotta uppenbarelse.

Det förstod man ju redan på valnatten när det stod klart att folkdräktsfjantarna hade fått sig en plats i riksdagen, och hundra testosteronstinna män från typ Filipstad och Sveg vrålsjöng "Jimmie Åkesson Shalalalala". Redan här kunde man ju dra slutsatsen att de antingen är dumma i huvudet, eller så är jävligt dåligt ölsinne ett genomgående drag hos SD:are. Personligen tror jag på en kombination av de båda. 

Hur som haver så har ju fuhrer Åkesson infört nolltolerans för rasism i sitt parti, och det går ju...bra. 

Ekeroth och Almqvist slipper bli uteslutna ur partiet, så de tar en timeout och får gå hemma med typ full lön som vi skattebetalare betalar. Bidragsparasiter, I tell ya.

Det är konstigt det där, det är sjukt många SD-sympatisörer som försvarar dessa två svärmorsdrömmars rasistiska och sexistiska påhopp + järnrören med att de blev provocerade och således var förbannade. 

En annan kan ju också provoceras och bli förbannad, men inte fan går jag och kallar folk babbe eller hora för det. 
Men det är väl så, offerkoftan är varm och skön och det är kanske inte så lätt att hindra de där små rasistgrodorna som då och då vill hoppa ut ur en sverigedemokratsmun.

 

Sen det där med Isovaara och mellanösternkillarna är ju bara SÅ JÄVLA KUL!

Jag hatar Ja till livet. Läste kommentarsfältet på någon artikel i aftonbladet och där hade någon tomte från den där organisationen skrivit, så på så vis hamnade jag på deras hemsida.

Läser att "jämställdisten" Pär Ström har blivit hotad och hånad och därför skall sluta vara verksam i jämställdhetsdebatten.

Jag är kluven. Det är förstås alltid bedrövligt när röster i den offentliga debatten blir tystade på grund av att folk tror att man har något slags frikort att bete sig hur som helst när man sitter bakom en datorskärm. Oavsett om rösten skulle tillhöra Pär Ström eller Gudrun Schyman. Men samtidigt hatar jag ju Pär Ström. Nu tänker ni att "hata, det är ett starkt ord" vilket ni har helt rätt i.

 

Jag är inte sådär jätteinsatt i det han pysslar med. Jag har sett honom på TV några gånger och läst några texter av honom, och i mina ögon är han lite själva definitionen av en såkallad Vit Kränkt Man som fullständigt verkar sakna analysförmåga, inte drar sig för att omkullkasta en hel vetenskap och går och fjantar ner hela jämställdhetsdebatten.

Tänker såhär spontant på när han debatterade med Kawa Zolfagary (grundaren av den briljanta facebook-gruppen "Vita Kränkta Män") på nyhetsmorgon för ett tag sedan och försvarade sin ståndpunkt att kvinnoförtryck/diskriminering är på gränsen till obefintlig, och att det riktiga problemet i samhället är mansförtrycket/diskrimineringen. Och förstås att man inte får säga det som han just sa i det här landet, fast han säger det ändå. 

 Han tog upp ett antal exempel som skulle stödja denna innovativa och lite märkliga tes, ett exempel var att det anses positivt om en flicka är en pojkflicka, men det anses negativt om en pojke är en flickpojke. Det skall också finnas någon typ av starta eget-bidrag som endast kan sökas av kvinnor

Detta är alltså, enligt Pär Ström, solklara bevis på att män är diskriminerade. Faktiskt så kan jag inte förstå hur en person som har sådana oanalyserade argument ens får visas offentligt. 

Sedan fick jag väl inte just mer respekt för honom heller när han har sysselsatt sig med att i sin blogg medelst namn och bild hänga ut kvinnor som anmält våldtäkter/övergrepp. 

Han blir definitivt inte mer trovärdig när han skriver om något jävla Amazonia som har tror håller på att hända här i Sverige. I Amazonia är kvinnorna ledande och har tagit all makt från männen, och det här skall alltså vara en agenda hos åtminstone en del av feministerna. Det här tror han alltså på allvar.

 

Det värsta är ju det att han har en ansenlig mängd anhängare också. Jag kan inte förstå hur det där kommer sig. Var finns de där manshatande feministerna som vill ta över världen och utrota männen? Det pratas om dem typ hela tiden och jag frågar och frågar men ingen kan någonsin visa mig något. Trist tycker jag.

 

Nåja, man ska ju alltid ha ett öppet sinne och beakta möjligheten att man kan ha fel. Såatte någon kan väl ta och tala om för de där tjejerna som får ord som "hora" och "slampa" ropade efter sig i korridoren för att de legat med några killar att det egentligen är männen som det är synd om här! 
Kanske skriva ett brev till tjejerna som var inblandade i Bjästahistorien att de ska sluta gnälla, för det är minsann inte så jävla lätt att vara man i dagens samhälle? Jag tror också att vi måste vara jävligt tydlig hos kvinnorna som fått syra i ansiktet och knappt får gå utanför dörren utan sin man att det INTE existerar någon könsmaktsordning, och till de i genomsnitt 20 kvinnorna* som i år (precis som typ alla andra år) kommer att bli/har blivit mördade av sin manliga partner/expartner att det är männen som lider på grund av sin könstillhörighet, inte kvinnor.

 

*Jämfört med de i snitt 4 männen som mördas av sin kvinnliga partner/expartner.

 

 

 

 

Hörde en rolig grej på radion idag. Sagt av någon nöjd politiker tror jag, har ingen aning om sammanhanget: 

En rubrik på SD:s hemsida säger att "Vi har politiken som bryter utanförskapet", en sverigedemokratisk politiker (tillika musiklärare) från Krokom har skrivit ett brev till Reinfeldt om att det borde öppnas "svenskreservat". Alltså där svenskar kan få ägna sig åt sina traditioner och sedvänjor ifred. Nu såhär i efterhand så hävdar sagda politiker att det var med ett skämtsam ton, för att "sätta fingret på ett problem". 

Fan va trött jag blir på alla jävla SD-anhängare som tror att vi normala människor vill sitta med dem i deras äckliga svenskreservat och äta sill och dricka sprit. Och att alla vi normala människor egentligen håller med dem men är för fega och PK för att våga säga det. 

Man ska göra skillnad på sak och person men jag tycker att det är rent bedrövligt att sånt där folk ens får vistas i närheten av skolungdomar. 

 

 

 

Det är ju sjukt spännande val inatt, och jag vill ju följa, och få hålla tummarna i realtid för att abortmotståndarfjanten inte tar hem det här. Men som genom ett trollslag så ligger jag redan nedbäddad i min stora sköna säng, naken med wienerbrödssmulor i naveln. Vad gör man?

 

Det finns så jävla mycket skit i hiphop-genren. Eller rättare sagt; hiphop-genren ÄR skit. Allvarligt, hur kan det finnas så många som tycker att det är coolt med fultatuerade snubbar som babblar om sina bitches, med något silikonpumpat kuttersmycke som står och ser dum ut bredvid? Hela grejen är så PATETISK!

 

Men det finns ju förstås ett gyllene undantag. Jag har i dagarna drabbats av ett musikåterfall. Första gången jag hörde detta briljanta band, för typ 10 år sedan, så älskade jag dem och köpte (!!) skivan direkt. De senaste åren har  denna kärlek legat lite i dvala under tiden jag vandrat på upptäcksfärd på de vindlande stigarna i den spotifyiska vildmarken, men nu har jag äntligen hittat hem igen. Jag googlar och googlar, men utan någon framgång. 

 

 

 

Någonting som gör mig så jävla besviken, som gång på gång solkar min annars så klara glädjebägare, det är när personer som jag tycker om, kanske till och med börjat beundra lite, plötsligt från ingenstans ger ifrån sig ett exempel på taskig kvinnosyn. 

När man precis börjat tänka att den här bruden/snubben är ju ascool, verkar riktigt vettigt! Så alldeles innan man hunnit tänka klart det så är det som att man ser dem kväljas och hulka sig, man förstår vad som är på gång och man vill rädda situationen genom att sträcka sig efter en sopkorg eller annat lämpligt men hinner inte innan olyckan är ett faktum. Den stickande lukten från den verbala spyan där man tydligt kan urskilja både delar av 1800-talets kvinnosyn, modern sexism och en gnutta antifeminism lägger sig som en dimma i rummet som för bara några sekunder sedan var en hemtrevlig plats där snälla tankar tänktes om varandra.

 

Och inte helt sällan är jag den enda i rummet som faktiskt verkar se, eller i alla fall besväras av, den här spyan som ligger och flyter ut på golvet och sprider sin olidliga stank i varenda liten vrå. Varför?

 

Det här hände mig för några dagar sedan. Jag och ett par andra kvinnor satt och tittade på tv. Camilla Henemark intervjuades, det var väl om den där boken där hon skrivit om sina älskare osv. 

Vid något tillfälle så säger hon någonting i stil med "ja jag skulle ju kunna börja leva anständigt och hålla ihop benen men..." varpå en av dessa kvinnor som sitter bredvid mig kastar ur sig "ja har du kommit på det NU?"

 

Det här kan man kanske tycka var en oskyldig kommentar. DET ÄR DET INTE!! 

Respekten jag fått för den här kvinnan sjönk som en sten. Jag hatar sådant här. HATAR! Kan folk skärpa sig och lägga ner de här patetiska jävla värderingarna så jag kan få tycka om er? 

 

Lyssnar på Radio1 där Aschberg intervjuar antifeministen Pär Ström.
Nog är jag för yttrandefrihet, men om man så fullständigt saknar förmåga att reflektera och analysera så kanske man helt enkelt bör vara tyst.
Nu ska jag gå och gråtduscha i några timmar, hörs!

 

 

En av mina absoluta favoritpersoner här ute i cyberspacet är den duktiga, smarta, snygga, feministiska och allmänt fantastiska Cissi Wallin.

För er som inte vet vem detta fabulösa fruntimmer är, så skriver hon en blogg  som ni borde kolla in, den handlar mycket om att våga förverkliga sina drömmar och så vidare. Hon har även en sjukt bra talkshow i radio1 varje vardag med start kl 13, där olika aktuella ämnen diskuteras på ett sådant där riktigt bra, reflekterande sätt så man alltid får någonting nytt att fundera på när man lyssnat på henne. Nu ska hon och några andra fabulösa fruntimmer dessutom starta ett eget produktionsbolag, enbart för kvinnor.

Självklart, lika jävla självklart som klamydiabrevet efter studentfesten, så skall den konstant bittra tangentbordsmobben naturligtvis projicera och tvångsdela med sig av sitt illa dolda kvinnoförakt och egna patetiska och förmodligen befogade livsångest. Jag ids inte leta fram kommentarerna själv så jag kopierar de som Cissi själv lagt upp på sin blogg:

 

 

Jag är med i en sådan här grupp på facebook som jag egentligen inte tycker har något existensberättigande. Trots det så kan jag inte låta bli att vara medlem, för den är faktiskt lite praktisk. 

Det är en sådan här poliskoll-grupp. Alltså, folk som ser polisen ute i trafiken skriver det i gruppen så att alla som är med i gruppen får en liten notifikation på sin facebook om detta.

Detta är ju givetvis förkastligt ur moralisk synpunkt. Jag hatar gruppen. Tycker att skaparen och och alla som skriver är lite puckade ansvarslösa. Men det är lite som chips. Hade det inte legat där framför mig hade jag inte haft något behov av det, men nu råkar det ju finnas mitt framför ögonen på mig, lättillgängligt och frestande. Kan.inte.låta.bli.

 

Nu har jag varit ärlig. Jag skulle precis lika gärna kunnat skriva att jag är medlem i gruppen enbart för att se alla white trash-badass-snubbar/brudar som skriver om "snutjävlarna""Grisjävlarna" "äcklen" osvosv, och inte minst, alla dessa fantastiskt märkliga uttalanden som får mig att undra hur det är ställt med det sunda förnuftet häromkring egentligen.

Uttalandena som jag syftar på är de av denna sort: "Vafan har de ingenting bättre för sig?" "Det här är inte vad jag vill att mina skattepengar ska gå till" "Ska man verkligen lägga resurser på sånt här??" Jag kan fortsätta jättelänge, men ni fattar. 

 

Alltså allvarligt. Hur tänker man där? 

 Kan inte folk bara sluta begå trafikbrott så skulle väl polisen inte behöva lägga resurser på det? Eller?

Göra sig av med en chef / stava till "tillväxtverket".

 

 

Vet ni vad som är det jobbigaste med att vara ung rabiatfeminist? 
Ledtråd: Det är inte den eviga föreställningen att jag skulle "hata män". Inte heller diskussionen om att jag i alla fall borde hata muslimska män. Inte heller lesbisk-tjatet eller de frågande blickarna man får när det någon gång råkar undslippa en att man är feminist.

 

Det jobbigaste är all den här jävla jämställdhetscurlingen man måste ägna sig åt för sin omgivning. I synnerhet kvinnorna då. Att man konstant måste vara förberedd på att ta ett verbalt grepp i örat på dessa för att påminna dem om att sluta vara så inihelvete rädda för att vara bråkiga och ställa krav.

Man måste liksom verkligen beordra vissa att t.ex. gå till chefen och kräva full lön för de dagar hon gick hemma på grund av att hon skadat sig på jobbet på grund av en brist i arbetsmiljön. Jag tror helt ärligt inte att det finns en enda man i Sverige som accepterat -20% av lönen + en karensdag på grund av en skada som orsakats av brister i arbetet. Inte en enda!

 Samma sak med arbetskläder. En kvinna i min närhet får inga arbetskläder via sitt jobb, som är inom vården, och det vet vi ju alla att inom vården kan det förekomma en del saker som man kanske inte vill ha på sina vardagskläder. 

 

Nej, det finns inget som heter "det bara är så". Det finns knappast någon som tycker att denna grupp inte skall ha rätt till arbetskläder, ändå får de inga. Jag måste liksom påminna och pusha om att det enda riktiga här är naturligtvis att inte ge sig. Fråga inte, ställ krav. Riv upp himmel och jord om det behövs. För hade det varit en mansdominerad arbetsplats, då hade det redan gjorts.

 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Sedan har vi ju alla de situationer när man måste ta dem i örat (verbalt) för att påminna dem om att man faktiskt inte är helt värdelös bara för att man är kvinna.

Typ;" Ja jag väntar ju på att nån av karlarna ska få tid att komma hit och sätta fast den där listen/sätta upp den där lampan/måla där uppe/frakta iväg de där glasskivorna" och man måste fråga om hon har någon väldigt speciell list/lampa/färg/glasskivor som man måste använda kuken för att få till.

 

Så har man ju den mera genusinriktade jämställdhetscurlingen, som när man står och ska välja doppresent eller såkallad gröt och man måste liksom bryta sig igenom snuttegullsnacket och typ "Jamen vi måste kanske inte vara så jävla könsstereotypa och ta den där superrosa glittriga grejen bara för att det råkar vara en tjej. Den blåa är ju faktiskt mycket finare!"

 

Nu är ju jag inte en sådan där "feminist" som tycker att jämställdhet uppnås endast genom att kvinnor blir mer som män. Tvärtom så tror jag ju att vi bör mötas på halva vägen någonstans. Men i just den här frågan så tror jag att det enda rätta är att kvinnor faktiskt tar och tuffar till sig lite. För ingenting av det vi uppnått i fråga om jämställdheten har uppnåtts tack vare att kvinnor har suttit tysta och snälla och inte varit till besvär, och ingenting av det vi behöver uppnå men ännu inte har uppnått kommer förmodligen uppnås genom man är tyst och snäll och inte till besvär.

Så jag fortsätter curla. Och tjata, och vara jobbig. Det är nog helt enkelt mitt kall.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tagit tag i mig själv litegrann nu, och bestämt mig för att börja prova nya saker. Två veckor har jag hållit på, och hittills har jag provat:

 

Kronärtskockshjärta (på pizza, gott!)

Mild sås på kebab (mesigt)

Vegetarisk wrap på mcdonalds (Det känns lite skamligt att rekommendera Mcdonalds, men den var faktiskt god!)

Mörk choklad med hasselnötter (Gott!)

Göra egen kantarellsås med svarta vinbär (smakade spya tills mamma kom och redde upp situationen)

Ett nytt vin som jag inte minns namnet på (Smakade vin...)

Börjat läsa Sankta Psyko av Johan Theorin (Ny författare för mig)

Club sandwich på Törners (Bäst hittills)

 

När jag åt den där club sandwichen, det var förövrigt igår, så började jag fundera lite på en sådan där språklig grej. För er som inte vet det så tycker jag att språkrelaterade grejer är jätteroligt och intressant. Med språkliga grejer menar jag ord, uttryck, nya ord, gamla ord, kreativa kombinationer av nya och gamla ord/uttryck, dikter, rim, ja helt enkelt typ allt som har med språk att göra. Ord- och uttrycksrelaterade skämt såsom "vart tog vägen vägen, är vi ute på en åker och åker" och "man skall inte kasta bäver i trähus" är för mig en outsinlig källa till fantastisk humor.  Så, nu har jag officiellt kommit ut ur garderoben med mitt allra mest nördiga intresse. Skönt.

 

Nåja, det jag funderade på var varför i hela friden pålägget på en pizza heter fyllning, medan pålägget på en macka alltid heter pålägg, även om det är en macka som man alldeles uppenbart fyller med pålägg, typ baguette eller fralla? Hur ologiskt är inte det?

Läser i frukostlektyren idag att de svenska journalisterna i Etiopien ska friges. 

Jag citerar lite ur Jonas Gardells tweet om ämnet: "Vilken FANTASTISK nyhet! HURRA!", och det, mina vänner, borde ni också tycka. 

Nu vet jag ju bättre än att tro att alla ni som läser faktiskt tycker att det här är en fantastisk nyhet, eftersom väldigt mångas reaktion på det här med att journalisterna fängslats har varit ungefär "jamen är man så dum så får man skylla sig sjäääälv", "Ger man sig in i leken får man leken tåååååla" osvosv och då ansett att det är en anledning till att Sverige borde skita i dessa människors öde.

 

Här tror jag att mina kära landsfränder, födda med silversked i munnen under mannaregn från himlen (ur den här aspekten) glömmer en sak. Vi tar för givet, att oavsett om vi är intresserade eller inte så kommer vi bli tvångsmatade med information varje gång vi går in på aftonbladet, startar TV:n under ett nyhetsprogram, lyssnar på radio eller köper en dagstidning. Oavsett om man skulle upptäcka Reinfeldt naken på ett hotellrum, knarkandes tillsammans med en prostituerad transa, att Stefan Löfvén betalat sin barnvakt svart, att Annie Lööf inte lever som hon lär  eller att kristdemokraterna glidit ner under riksdagsspärren (överraskad, någon?) så kommer vi snart att veta nästan allt om det. Eller i alla fall ha sett rubrikerna. Till och med kungafamiljen (som ju faktiskt inte ens har någon betydelsefull roll för vårt samhälle) får finna sig i att bli uthängd i media för minsta lilla misstag eller tveksamhet. Icke att förglömma är också alla de helt vanliga människor som drabbas av konsekvenserna av våra politikers beslut, som ju också får hyfsat bra med utrymme i olika medier. 

 

Det är också helt fritt fram för vem som helst att till exempel starta en blogg eller hemsida där man, i yttrandefrihetens namn, kan skriva sin egen, lagom förvridna och beundransvärt relativa version av några få väl valda nyheter. 

 

Det här är en självklarhet, eller hur? Att alla sidor på den mångsidiga samhällspannkakan har samma möjligheter att göra sig hörda, blir granskade på samma sätt och har samma möjlighet att granska och tänja lite på sanningen om sina motståndare är ju lite själva grundstenen i vårat demokratiska samhälle. Utan detta, hur skulle du veta vad du skulle rösta på? Vad och vilka du skulle stödja och vilka konsekvenser det får? Hur samhället skulle kunna se ut? Hur samhället har sett ut?  

 

Nu till det viktiga: Så här ser det inte ut i stora delar av världen. Tvärtom så bestraffas inte helt sällan uttryckandet av avvikande åsikter hårt.

I Sankt Petersburg, 70 mil från Stockholm, är det numera förbjudet att tala positivt om homosexuella. En privatperson som bryter mot detta döms till motsvarande 1000 kronor i böter. En tjänsteman som gör samma misstag = 10 000 kr. En organisation som ger ut publikationer där man talar om homosexualitet i positiva ordalag = 100 000 kr. 

Det här är ändå förhållandevis lindrigt jämfört med andra delar av världen där människor som går emot överheten hamnar i fängelse eller värre. Där journalister utifrån inte är välkomna alla medier som vänder sig emot ledande politiker tystas, och där internet till och med är förbjudet. 

 

Det som jag vill säga är att de journalister som vågar ge sig in i ett farligt land, som vågar ta reda på och publicera obekväma sanningar om politiker och händelser som ingen annan vågar granska, och upplysa medborgarna och resten av världen är hjältar. De gör en fantastisk insats för att andra länder skall kunna utvecklas och få lika stark demokrati som vi har här.

Att journalisterna i Etiopien nu släpps är en seger, för yttrandefriheten och pressfriheten, några av de viktigaste sakerna vi har i världen.

 

Nu tycker jag ni kan gå in på facebook och genom ett litet "gilla" visa ert stöd för den asbra organisationen Reportrar utan gränser , som kämpar för yttrande- och pressfrihet i världen!

 

 

 

 

1.

    . 

 

Renat brännvin. Går att variera i oändlighet, ger en skön känsla i kropp och sinne och i sin renaste essens gör den sitt jobb bättre än vilket äckligt billigt skitvin som helst.

 

2. http://www.tubegalore.com/ <--- Något för alla (alla!) smaker. Upptäck någonting nytt till "egentidsstunden" eller kör en klassiker.

 

3.  http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/ <--- För att hon är så jävla smart, allmänbildad, snygg och allmänt awesome!

 

 

 

 

Rubriken här ovan är inte ett försök till att i text visa de diffusa stavelserna som kan undslippa någon lycklig jävel i grannlägenheten som fått komma till för första gången på många år. Ej heller ljuden som kan höras från någon som strax kommer bryta lårbenet. Däremot är det exakt det ljud som tränger undan allt annat som för tillfället försiggår i min hjärna när jag läser grejer som det här.

 

Jag blir så in i helvete jävla förbannad. Inte bara när jag läser om politiker i USA som uppenbarligen borde blivit aborterade redan från början, utan precis varenda gång jag hör alla dessa white trashiga, antifeministiska, religiösa, opålästa jävla idioter säga att "men man får ju ta sitt ansvar", "det är faktiskt ett liv", "MOOOOOOOORD!!!".

 

Jag gillar inte barn. Faktum är att jag nästintill hatar de flesta barn. Detta är dock inte anledningen till att jag tycker att det borde aborteras mycket mera (barn är ju faktiskt våran och världens formbara, lättpåverkade framtid),  men jag kan ju definitivt dra slutsatsen efter en blick ut i civilisationen att det redan finns mer än tillräckligt med skitungar vars föräldrar inte verkar särskilt intresserade av att ta hand om. 

 

"Det är faktiskt ett liv"

 

Jaha? Och? Nu vet ju varje god debattör att man inte skall jämföra och förminska engagemang bara för att det finns sådant som är mycket värre, men jag tänker ändå göra det. Kolla på Syrien till exempel. Där pratar vi om LIV. Människor med tankar, känslor, nära och kära. Ingen bryr sig om en liten klump med celler som genom en olycklig men förmodligen trevlig omständighet tog sig rätten att växa i någons kropp. Typ som att man fick bandmask för att man åt snö (jag vet, det är en myt. Men det är principen jag vill åt).

 

"Man får ju ta sitt ansvar"

Men det är ju precis det man gör. Vem vinner på att någon skall tvingas föda fram ett barn som denne inte vill ha? Kan vi känna oss stolta över att vi upprätthållit någon slags moralisk princip för att vi sätter en oönskad unge till världen? 

Allvarligt talat, jag ogillar som sagt barn, men nog är det min bergfasta övertygelse att precis varenda liten skitunge förtjänar att födas till föräldrar som älskat den lilla alienliknande saken djupt redan efter första tecknet på humant koriongonadotropin-hormon i urinen, och faktiskt ser framemot att mer eller mindre offra sina liv för att den lille krabaten ska få en bra, lagom curlad uppväxt. 

 

Synd att man inte kan se om ungen har anlag för korkade åsikter redan på graviditetstestet, typ som att det blev en röd prick bredvid strecket. Så en grön prick om det är en som verkar vara lagd åt vettiga åsiktshållet, och en gul om det skulle bli en sådan där tråkig, opåläst och åsiktslös individ. Tänk va bra det vore om alla jävla abortmotståndaräckel blivit aborterade medelst piller och noggrann skrapning redan efter första veckan de kom till...