prinsessfeminist

Läser i frukostlektyren idag att de svenska journalisterna i Etiopien ska friges. 

Jag citerar lite ur Jonas Gardells tweet om ämnet: "Vilken FANTASTISK nyhet! HURRA!", och det, mina vänner, borde ni också tycka. 

Nu vet jag ju bättre än att tro att alla ni som läser faktiskt tycker att det här är en fantastisk nyhet, eftersom väldigt mångas reaktion på det här med att journalisterna fängslats har varit ungefär "jamen är man så dum så får man skylla sig sjäääälv", "Ger man sig in i leken får man leken tåååååla" osvosv och då ansett att det är en anledning till att Sverige borde skita i dessa människors öde.

 

Här tror jag att mina kära landsfränder, födda med silversked i munnen under mannaregn från himlen (ur den här aspekten) glömmer en sak. Vi tar för givet, att oavsett om vi är intresserade eller inte så kommer vi bli tvångsmatade med information varje gång vi går in på aftonbladet, startar TV:n under ett nyhetsprogram, lyssnar på radio eller köper en dagstidning. Oavsett om man skulle upptäcka Reinfeldt naken på ett hotellrum, knarkandes tillsammans med en prostituerad transa, att Stefan Löfvén betalat sin barnvakt svart, att Annie Lööf inte lever som hon lär  eller att kristdemokraterna glidit ner under riksdagsspärren (överraskad, någon?) så kommer vi snart att veta nästan allt om det. Eller i alla fall ha sett rubrikerna. Till och med kungafamiljen (som ju faktiskt inte ens har någon betydelsefull roll för vårt samhälle) får finna sig i att bli uthängd i media för minsta lilla misstag eller tveksamhet. Icke att förglömma är också alla de helt vanliga människor som drabbas av konsekvenserna av våra politikers beslut, som ju också får hyfsat bra med utrymme i olika medier. 

 

Det är också helt fritt fram för vem som helst att till exempel starta en blogg eller hemsida där man, i yttrandefrihetens namn, kan skriva sin egen, lagom förvridna och beundransvärt relativa version av några få väl valda nyheter. 

 

Det här är en självklarhet, eller hur? Att alla sidor på den mångsidiga samhällspannkakan har samma möjligheter att göra sig hörda, blir granskade på samma sätt och har samma möjlighet att granska och tänja lite på sanningen om sina motståndare är ju lite själva grundstenen i vårat demokratiska samhälle. Utan detta, hur skulle du veta vad du skulle rösta på? Vad och vilka du skulle stödja och vilka konsekvenser det får? Hur samhället skulle kunna se ut? Hur samhället har sett ut?  

 

Nu till det viktiga: Så här ser det inte ut i stora delar av världen. Tvärtom så bestraffas inte helt sällan uttryckandet av avvikande åsikter hårt.

I Sankt Petersburg, 70 mil från Stockholm, är det numera förbjudet att tala positivt om homosexuella. En privatperson som bryter mot detta döms till motsvarande 1000 kronor i böter. En tjänsteman som gör samma misstag = 10 000 kr. En organisation som ger ut publikationer där man talar om homosexualitet i positiva ordalag = 100 000 kr. 

Det här är ändå förhållandevis lindrigt jämfört med andra delar av världen där människor som går emot överheten hamnar i fängelse eller värre. Där journalister utifrån inte är välkomna alla medier som vänder sig emot ledande politiker tystas, och där internet till och med är förbjudet. 

 

Det som jag vill säga är att de journalister som vågar ge sig in i ett farligt land, som vågar ta reda på och publicera obekväma sanningar om politiker och händelser som ingen annan vågar granska, och upplysa medborgarna och resten av världen är hjältar. De gör en fantastisk insats för att andra länder skall kunna utvecklas och få lika stark demokrati som vi har här.

Att journalisterna i Etiopien nu släpps är en seger, för yttrandefriheten och pressfriheten, några av de viktigaste sakerna vi har i världen.

 

Nu tycker jag ni kan gå in på facebook och genom ett litet "gilla" visa ert stöd för den asbra organisationen Reportrar utan gränser , som kämpar för yttrande- och pressfrihet i världen!