Det här med skönhet
Jag har tänkt en del på det här med kroppsideal för kvinnor på sistone.
Flera i min närhet som vill operera sig. En vill förstora brösten, en vill fixa magen, en vill förstora läpparna och så vidare.
Häromdagen såg jag en uppdatering på facebook om någon som visst skulle göra en kirurgisk helkroppsuppiffning innefattande både bröst, rumpa, mage och lår. Vänner som har fått barn vågar inte bada utan heltäckande baddräkt, andra går hellre i långbyxor i 30 plusgrader än visar sina ben orakade. Förblir hellre kåta och oknullade än ligger med någon kille om fittan, ve och fasa, råkar vara orakad.
Nog kan jag vara en dömande människa ibland, men den här frågan tycker jag är komplicerad. Själv har jag alltid varit smal, kunnat äta vad jag vill när jag vill utan att gå upp i vikt (ja, det har varit jobbigt med frågor om ätstörningar osv, men jag inbillar mig inte att det varit lika jobbigt som det skulle vara att inte kunna gå ner i vikt), brösten är proportionerliga och jag är nöjd med dem. Fötterna är stora men jag har lärt mig leva med dem också. Håret är tunt, förutom på benen. Men det är helt okej.
Kort sagt, jag har liksom aldrig känt att jag seriöst behövt överväga någon typ av skönhetsoperation, och innan den dagen kommer vore det ju dumt att stå här och kräva att andra ska offra sig på anti-skönhetsidealets altare och vara nöjda som de är.
Man önskar ju att man liksom kunde säga att det där med att utseendet är så viktigt att det är värt att lägga tiotusentals kronor på det, och dessutom skära i en frisk kropp med allt vad det innebär, bara är någon villfarelse i dessa kvinnors huvuden. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Den bittra, rentutav tragiska sanningen är att kvinnor bedöms i sitt utseende i mycket högre grad än män. En offentlig man som säger någonting dumt är vanligtvis dum i huvudet, verklighetsfrånvänd, helt jävla lost och så vidare, medan en offentlig kvinna som säger någonting som inte faller alla i smaken ofta är en ful, äcklig slyna som ingen man vill ha.
Från tidig ålder får tjejer lära sig att det viktigaste som finns är att killar skall vilja ha dig. Att man ska vara knullbar. Och det gör mig så jävla förbannad.
Därför är det svårt att döma alla dessa som känner att de måste operera sig för att vara lyckliga, eller bara vågar visa slätrakade kroppsdelar under halshöjd. För det får konsekvenser att gå mot strömmen och visa att man inte tänker vara en slav under en av patriarkatets starkaste hållhakar. Att visa upp kroppsdelar som inte är perfekta, som hänger eller är skrynkliga eller minimala eller stora eller fulla av bristningar eller helt enkelt orakade och inte skämmas upplevs tyvärr ännu av många som ett hot, ett hot som inte helt sällan gärna skall tryckas ned. Både av vissa män, och av andra kvinnor.
Men det är klart. Sitter man själv och tränar två timmar per dag, lever på äckliga proteinshakear och lägger tusen spänn i månaden på att vaxa könshåren och allt annat hår så kommer det plötsligt någon halvtjock brud på badhuset med könshår som sticker ut utanför bikinitrosan och som dessutom verkar vara LYCKLIG. Klart man blir provocerad.
Jag har ju såklart själv varit där, och till viss del fortfarande är. Jag har också tvingat mig upp ur sängen för att panikraka fittan när det bestämts spontanknull. Har också gjort lite diverse gymnastiska övningar för att undvika att ett ragg ska råka ta en på benet, eftersom det varit orakat.
Men det är någonting jag jobbar på, det är det. Det är ju också en tröst när man inser att vettiga människor som är värda att umgås med och lägga energi på låter människor se ut som de vill. Och har dessutom insett att det finns ungefär 78934 grejer som är så jävla mycket viktigare än att vara perfekt utseendemässigt.
Flera i min närhet som vill operera sig. En vill förstora brösten, en vill fixa magen, en vill förstora läpparna och så vidare.
Häromdagen såg jag en uppdatering på facebook om någon som visst skulle göra en kirurgisk helkroppsuppiffning innefattande både bröst, rumpa, mage och lår. Vänner som har fått barn vågar inte bada utan heltäckande baddräkt, andra går hellre i långbyxor i 30 plusgrader än visar sina ben orakade. Förblir hellre kåta och oknullade än ligger med någon kille om fittan, ve och fasa, råkar vara orakad.
Nog kan jag vara en dömande människa ibland, men den här frågan tycker jag är komplicerad. Själv har jag alltid varit smal, kunnat äta vad jag vill när jag vill utan att gå upp i vikt (ja, det har varit jobbigt med frågor om ätstörningar osv, men jag inbillar mig inte att det varit lika jobbigt som det skulle vara att inte kunna gå ner i vikt), brösten är proportionerliga och jag är nöjd med dem. Fötterna är stora men jag har lärt mig leva med dem också. Håret är tunt, förutom på benen. Men det är helt okej.
Kort sagt, jag har liksom aldrig känt att jag seriöst behövt överväga någon typ av skönhetsoperation, och innan den dagen kommer vore det ju dumt att stå här och kräva att andra ska offra sig på anti-skönhetsidealets altare och vara nöjda som de är.
Man önskar ju att man liksom kunde säga att det där med att utseendet är så viktigt att det är värt att lägga tiotusentals kronor på det, och dessutom skära i en frisk kropp med allt vad det innebär, bara är någon villfarelse i dessa kvinnors huvuden. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Den bittra, rentutav tragiska sanningen är att kvinnor bedöms i sitt utseende i mycket högre grad än män. En offentlig man som säger någonting dumt är vanligtvis dum i huvudet, verklighetsfrånvänd, helt jävla lost och så vidare, medan en offentlig kvinna som säger någonting som inte faller alla i smaken ofta är en ful, äcklig slyna som ingen man vill ha.
Från tidig ålder får tjejer lära sig att det viktigaste som finns är att killar skall vilja ha dig. Att man ska vara knullbar. Och det gör mig så jävla förbannad.
Därför är det svårt att döma alla dessa som känner att de måste operera sig för att vara lyckliga, eller bara vågar visa slätrakade kroppsdelar under halshöjd. För det får konsekvenser att gå mot strömmen och visa att man inte tänker vara en slav under en av patriarkatets starkaste hållhakar. Att visa upp kroppsdelar som inte är perfekta, som hänger eller är skrynkliga eller minimala eller stora eller fulla av bristningar eller helt enkelt orakade och inte skämmas upplevs tyvärr ännu av många som ett hot, ett hot som inte helt sällan gärna skall tryckas ned. Både av vissa män, och av andra kvinnor.
Men det är klart. Sitter man själv och tränar två timmar per dag, lever på äckliga proteinshakear och lägger tusen spänn i månaden på att vaxa könshåren och allt annat hår så kommer det plötsligt någon halvtjock brud på badhuset med könshår som sticker ut utanför bikinitrosan och som dessutom verkar vara LYCKLIG. Klart man blir provocerad.
Jag har ju såklart själv varit där, och till viss del fortfarande är. Jag har också tvingat mig upp ur sängen för att panikraka fittan när det bestämts spontanknull. Har också gjort lite diverse gymnastiska övningar för att undvika att ett ragg ska råka ta en på benet, eftersom det varit orakat.
Men det är någonting jag jobbar på, det är det. Det är ju också en tröst när man inser att vettiga människor som är värda att umgås med och lägga energi på låter människor se ut som de vill. Och har dessutom insett att det finns ungefär 78934 grejer som är så jävla mycket viktigare än att vara perfekt utseendemässigt.
Inte en dag för tidigt
Jag är kluven. Det är förstås alltid bedrövligt när röster i den offentliga debatten blir tystade på grund av att folk tror att man har något slags frikort att bete sig hur som helst när man sitter bakom en datorskärm. Oavsett om rösten skulle tillhöra Pär Ström eller Gudrun Schyman. Men samtidigt hatar jag ju Pär Ström. Nu tänker ni att "hata, det är ett starkt ord" vilket ni har helt rätt i.
Jag är inte sådär jätteinsatt i det han pysslar med. Jag har sett honom på TV några gånger och läst några texter av honom, och i mina ögon är han lite själva definitionen av en såkallad Vit Kränkt Man som fullständigt verkar sakna analysförmåga, inte drar sig för att omkullkasta en hel vetenskap och går och fjantar ner hela jämställdhetsdebatten.
Tänker såhär spontant på när han debatterade med Kawa Zolfagary (grundaren av den briljanta facebook-gruppen "Vita Kränkta Män") på nyhetsmorgon för ett tag sedan och försvarade sin ståndpunkt att kvinnoförtryck/diskriminering är på gränsen till obefintlig, och att det riktiga problemet i samhället är mansförtrycket/diskrimineringen. Och förstås att man inte får säga det som han just sa i det här landet, fast han säger det ändå.
Han tog upp ett antal exempel som skulle stödja denna innovativa och lite märkliga tes, ett exempel var att det anses positivt om en flicka är en pojkflicka, men det anses negativt om en pojke är en flickpojke. Det skall också finnas någon typ av starta eget-bidrag som endast kan sökas av kvinnor
Detta är alltså, enligt Pär Ström, solklara bevis på att män är diskriminerade. Faktiskt så kan jag inte förstå hur en person som har sådana oanalyserade argument ens får visas offentligt.
Sedan fick jag väl inte just mer respekt för honom heller när han har sysselsatt sig med att i sin blogg medelst namn och bild hänga ut kvinnor som anmält våldtäkter/övergrepp.
Han blir definitivt inte mer trovärdig när han skriver om något jävla Amazonia som har tror håller på att hända här i Sverige. I Amazonia är kvinnorna ledande och har tagit all makt från männen, och det här skall alltså vara en agenda hos åtminstone en del av feministerna. Det här tror han alltså på allvar.
Det värsta är ju det att han har en ansenlig mängd anhängare också. Jag kan inte förstå hur det där kommer sig. Var finns de där manshatande feministerna som vill ta över världen och utrota männen? Det pratas om dem typ hela tiden och jag frågar och frågar men ingen kan någonsin visa mig något. Trist tycker jag.
Nåja, man ska ju alltid ha ett öppet sinne och beakta möjligheten att man kan ha fel. Såatte någon kan väl ta och tala om för de där tjejerna som får ord som "hora" och "slampa" ropade efter sig i korridoren för att de legat med några killar att det egentligen är männen som det är synd om här!
Kanske skriva ett brev till tjejerna som var inblandade i Bjästahistorien att de ska sluta gnälla, för det är minsann inte så jävla lätt att vara man i dagens samhälle? Jag tror också att vi måste vara jävligt tydlig hos kvinnorna som fått syra i ansiktet och knappt får gå utanför dörren utan sin man att det INTE existerar någon könsmaktsordning, och till de i genomsnitt 20 kvinnorna* som i år (precis som typ alla andra år) kommer att bli/har blivit mördade av sin manliga partner/expartner att det är männen som lider på grund av sin könstillhörighet, inte kvinnor.
Kanske skriva ett brev till tjejerna som var inblandade i Bjästahistorien att de ska sluta gnälla, för det är minsann inte så jävla lätt att vara man i dagens samhälle? Jag tror också att vi måste vara jävligt tydlig hos kvinnorna som fått syra i ansiktet och knappt får gå utanför dörren utan sin man att det INTE existerar någon könsmaktsordning, och till de i genomsnitt 20 kvinnorna* som i år (precis som typ alla andra år) kommer att bli/har blivit mördade av sin manliga partner/expartner att det är männen som lider på grund av sin könstillhörighet, inte kvinnor.
*Jämfört med de i snitt 4 männen som mördas av sin kvinnliga partner/expartner.
