prinsessfeminist

Jag har tänkt en del på det här med kroppsideal för kvinnor på sistone. 
Flera i min närhet som vill operera sig. En vill förstora brösten, en vill fixa magen, en vill förstora läpparna och så vidare. 
Häromdagen såg jag en uppdatering på facebook om någon som visst skulle göra en kirurgisk helkroppsuppiffning innefattande både bröst, rumpa, mage och lår. Vänner som har fått barn vågar inte bada utan heltäckande baddräkt, andra går hellre i långbyxor i 30 plusgrader än visar sina ben orakade. Förblir hellre kåta och oknullade än ligger med någon kille om fittan, ve och fasa, råkar vara orakad. 
Nog kan jag vara en dömande människa ibland, men den här frågan tycker jag är komplicerad. Själv har jag alltid varit smal, kunnat äta vad jag vill när jag vill utan att gå upp i vikt (ja, det har varit jobbigt med frågor om ätstörningar osv, men jag inbillar mig inte att det varit lika jobbigt som det skulle vara att inte kunna gå ner i vikt), brösten är proportionerliga och jag är nöjd med dem. Fötterna är stora men jag har lärt mig leva med dem också.  Håret är tunt, förutom på benen. Men det är helt okej.
Kort sagt, jag har liksom aldrig känt att jag seriöst behövt överväga någon typ av skönhetsoperation, och innan den dagen kommer vore det ju dumt att stå här och kräva att andra ska offra sig på anti-skönhetsidealets altare och vara nöjda som de är.
Man önskar ju att man liksom kunde säga att det där med att utseendet är så viktigt att det är värt att lägga tiotusentals kronor på det, och dessutom skära i en frisk kropp med allt vad det innebär, bara är någon villfarelse i dessa kvinnors huvuden. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Den bittra, rentutav tragiska sanningen är att kvinnor bedöms i sitt utseende i mycket högre grad än män. En offentlig man som säger någonting dumt är vanligtvis dum i huvudet, verklighetsfrånvänd, helt jävla lost och så vidare, medan en offentlig kvinna som säger någonting som inte faller alla i smaken ofta är en ful, äcklig slyna som ingen man vill ha. 
 Från tidig ålder får tjejer lära sig att det viktigaste som finns är att killar skall vilja ha dig. Att man ska vara knullbar. Och det gör mig så jävla förbannad. 
Därför är det svårt att döma alla dessa som känner att de måste operera sig för att vara lyckliga, eller bara vågar visa slätrakade kroppsdelar under halshöjd. För det får konsekvenser att gå mot strömmen och visa att man inte tänker vara en slav under en av patriarkatets starkaste hållhakar. Att visa upp kroppsdelar som inte är perfekta, som hänger eller är skrynkliga eller minimala eller stora eller fulla av bristningar eller helt enkelt orakade och inte skämmas upplevs tyvärr ännu av många som ett hot, ett hot som inte helt sällan gärna skall tryckas ned. Både av  vissa män, och av andra kvinnor.
Men det är klart. Sitter man själv och tränar två timmar per dag, lever på äckliga proteinshakear och lägger tusen spänn i månaden på att vaxa könshåren och allt annat hår så kommer det plötsligt någon halvtjock brud på badhuset med könshår som sticker ut utanför bikinitrosan och som dessutom verkar vara LYCKLIG. Klart man blir provocerad. 

Jag har ju såklart själv varit där, och till viss del fortfarande är. Jag har också tvingat mig upp ur sängen för att panikraka fittan när det bestämts spontanknull. Har också gjort lite diverse gymnastiska övningar för att undvika att ett ragg ska råka ta en på benet, eftersom det varit orakat. 
Men det är någonting jag jobbar på, det är det. Det är ju också en tröst när man inser att vettiga människor som är värda att umgås med och lägga energi på låter människor se ut som de vill. Och har dessutom insett att det finns ungefär 78934 grejer som är så jävla mycket viktigare än att vara perfekt utseendemässigt.