prinsessfeminist

Vet ni vad som är det jobbigaste med att vara ung rabiatfeminist? 
Ledtråd: Det är inte den eviga föreställningen att jag skulle "hata män". Inte heller diskussionen om att jag i alla fall borde hata muslimska män. Inte heller lesbisk-tjatet eller de frågande blickarna man får när det någon gång råkar undslippa en att man är feminist.

 

Det jobbigaste är all den här jävla jämställdhetscurlingen man måste ägna sig åt för sin omgivning. I synnerhet kvinnorna då. Att man konstant måste vara förberedd på att ta ett verbalt grepp i örat på dessa för att påminna dem om att sluta vara så inihelvete rädda för att vara bråkiga och ställa krav.

Man måste liksom verkligen beordra vissa att t.ex. gå till chefen och kräva full lön för de dagar hon gick hemma på grund av att hon skadat sig på jobbet på grund av en brist i arbetsmiljön. Jag tror helt ärligt inte att det finns en enda man i Sverige som accepterat -20% av lönen + en karensdag på grund av en skada som orsakats av brister i arbetet. Inte en enda!

 Samma sak med arbetskläder. En kvinna i min närhet får inga arbetskläder via sitt jobb, som är inom vården, och det vet vi ju alla att inom vården kan det förekomma en del saker som man kanske inte vill ha på sina vardagskläder. 

 

Nej, det finns inget som heter "det bara är så". Det finns knappast någon som tycker att denna grupp inte skall ha rätt till arbetskläder, ändå får de inga. Jag måste liksom påminna och pusha om att det enda riktiga här är naturligtvis att inte ge sig. Fråga inte, ställ krav. Riv upp himmel och jord om det behövs. För hade det varit en mansdominerad arbetsplats, då hade det redan gjorts.

 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Sedan har vi ju alla de situationer när man måste ta dem i örat (verbalt) för att påminna dem om att man faktiskt inte är helt värdelös bara för att man är kvinna.

Typ;" Ja jag väntar ju på att nån av karlarna ska få tid att komma hit och sätta fast den där listen/sätta upp den där lampan/måla där uppe/frakta iväg de där glasskivorna" och man måste fråga om hon har någon väldigt speciell list/lampa/färg/glasskivor som man måste använda kuken för att få till.

 

Så har man ju den mera genusinriktade jämställdhetscurlingen, som när man står och ska välja doppresent eller såkallad gröt och man måste liksom bryta sig igenom snuttegullsnacket och typ "Jamen vi måste kanske inte vara så jävla könsstereotypa och ta den där superrosa glittriga grejen bara för att det råkar vara en tjej. Den blåa är ju faktiskt mycket finare!"

 

Nu är ju jag inte en sådan där "feminist" som tycker att jämställdhet uppnås endast genom att kvinnor blir mer som män. Tvärtom så tror jag ju att vi bör mötas på halva vägen någonstans. Men i just den här frågan så tror jag att det enda rätta är att kvinnor faktiskt tar och tuffar till sig lite. För ingenting av det vi uppnått i fråga om jämställdheten har uppnåtts tack vare att kvinnor har suttit tysta och snälla och inte varit till besvär, och ingenting av det vi behöver uppnå men ännu inte har uppnått kommer förmodligen uppnås genom man är tyst och snäll och inte till besvär.

Så jag fortsätter curla. Och tjata, och vara jobbig. Det är nog helt enkelt mitt kall.