prinsessfeminist

En av mina absoluta favoritpersoner här ute i cyberspacet är den duktiga, smarta, snygga, feministiska och allmänt fantastiska Cissi Wallin.

För er som inte vet vem detta fabulösa fruntimmer är, så skriver hon en blogg  som ni borde kolla in, den handlar mycket om att våga förverkliga sina drömmar och så vidare. Hon har även en sjukt bra talkshow i radio1 varje vardag med start kl 13, där olika aktuella ämnen diskuteras på ett sådant där riktigt bra, reflekterande sätt så man alltid får någonting nytt att fundera på när man lyssnat på henne. Nu ska hon och några andra fabulösa fruntimmer dessutom starta ett eget produktionsbolag, enbart för kvinnor.

Självklart, lika jävla självklart som klamydiabrevet efter studentfesten, så skall den konstant bittra tangentbordsmobben naturligtvis projicera och tvångsdela med sig av sitt illa dolda kvinnoförakt och egna patetiska och förmodligen befogade livsångest. Jag ids inte leta fram kommentarerna själv så jag kopierar de som Cissi själv lagt upp på sin blogg:

 

 

Jag är med i en sådan här grupp på facebook som jag egentligen inte tycker har något existensberättigande. Trots det så kan jag inte låta bli att vara medlem, för den är faktiskt lite praktisk. 

Det är en sådan här poliskoll-grupp. Alltså, folk som ser polisen ute i trafiken skriver det i gruppen så att alla som är med i gruppen får en liten notifikation på sin facebook om detta.

Detta är ju givetvis förkastligt ur moralisk synpunkt. Jag hatar gruppen. Tycker att skaparen och och alla som skriver är lite puckade ansvarslösa. Men det är lite som chips. Hade det inte legat där framför mig hade jag inte haft något behov av det, men nu råkar det ju finnas mitt framför ögonen på mig, lättillgängligt och frestande. Kan.inte.låta.bli.

 

Nu har jag varit ärlig. Jag skulle precis lika gärna kunnat skriva att jag är medlem i gruppen enbart för att se alla white trash-badass-snubbar/brudar som skriver om "snutjävlarna""Grisjävlarna" "äcklen" osvosv, och inte minst, alla dessa fantastiskt märkliga uttalanden som får mig att undra hur det är ställt med det sunda förnuftet häromkring egentligen.

Uttalandena som jag syftar på är de av denna sort: "Vafan har de ingenting bättre för sig?" "Det här är inte vad jag vill att mina skattepengar ska gå till" "Ska man verkligen lägga resurser på sånt här??" Jag kan fortsätta jättelänge, men ni fattar. 

 

Alltså allvarligt. Hur tänker man där? 

 Kan inte folk bara sluta begå trafikbrott så skulle väl polisen inte behöva lägga resurser på det? Eller?

Göra sig av med en chef / stava till "tillväxtverket".

 

 

Vet ni vad som är det jobbigaste med att vara ung rabiatfeminist? 
Ledtråd: Det är inte den eviga föreställningen att jag skulle "hata män". Inte heller diskussionen om att jag i alla fall borde hata muslimska män. Inte heller lesbisk-tjatet eller de frågande blickarna man får när det någon gång råkar undslippa en att man är feminist.

 

Det jobbigaste är all den här jävla jämställdhetscurlingen man måste ägna sig åt för sin omgivning. I synnerhet kvinnorna då. Att man konstant måste vara förberedd på att ta ett verbalt grepp i örat på dessa för att påminna dem om att sluta vara så inihelvete rädda för att vara bråkiga och ställa krav.

Man måste liksom verkligen beordra vissa att t.ex. gå till chefen och kräva full lön för de dagar hon gick hemma på grund av att hon skadat sig på jobbet på grund av en brist i arbetsmiljön. Jag tror helt ärligt inte att det finns en enda man i Sverige som accepterat -20% av lönen + en karensdag på grund av en skada som orsakats av brister i arbetet. Inte en enda!

 Samma sak med arbetskläder. En kvinna i min närhet får inga arbetskläder via sitt jobb, som är inom vården, och det vet vi ju alla att inom vården kan det förekomma en del saker som man kanske inte vill ha på sina vardagskläder. 

 

Nej, det finns inget som heter "det bara är så". Det finns knappast någon som tycker att denna grupp inte skall ha rätt till arbetskläder, ändå får de inga. Jag måste liksom påminna och pusha om att det enda riktiga här är naturligtvis att inte ge sig. Fråga inte, ställ krav. Riv upp himmel och jord om det behövs. För hade det varit en mansdominerad arbetsplats, då hade det redan gjorts.

 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Sedan har vi ju alla de situationer när man måste ta dem i örat (verbalt) för att påminna dem om att man faktiskt inte är helt värdelös bara för att man är kvinna.

Typ;" Ja jag väntar ju på att nån av karlarna ska få tid att komma hit och sätta fast den där listen/sätta upp den där lampan/måla där uppe/frakta iväg de där glasskivorna" och man måste fråga om hon har någon väldigt speciell list/lampa/färg/glasskivor som man måste använda kuken för att få till.

 

Så har man ju den mera genusinriktade jämställdhetscurlingen, som när man står och ska välja doppresent eller såkallad gröt och man måste liksom bryta sig igenom snuttegullsnacket och typ "Jamen vi måste kanske inte vara så jävla könsstereotypa och ta den där superrosa glittriga grejen bara för att det råkar vara en tjej. Den blåa är ju faktiskt mycket finare!"

 

Nu är ju jag inte en sådan där "feminist" som tycker att jämställdhet uppnås endast genom att kvinnor blir mer som män. Tvärtom så tror jag ju att vi bör mötas på halva vägen någonstans. Men i just den här frågan så tror jag att det enda rätta är att kvinnor faktiskt tar och tuffar till sig lite. För ingenting av det vi uppnått i fråga om jämställdheten har uppnåtts tack vare att kvinnor har suttit tysta och snälla och inte varit till besvär, och ingenting av det vi behöver uppnå men ännu inte har uppnått kommer förmodligen uppnås genom man är tyst och snäll och inte till besvär.

Så jag fortsätter curla. Och tjata, och vara jobbig. Det är nog helt enkelt mitt kall.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tagit tag i mig själv litegrann nu, och bestämt mig för att börja prova nya saker. Två veckor har jag hållit på, och hittills har jag provat:

 

Kronärtskockshjärta (på pizza, gott!)

Mild sås på kebab (mesigt)

Vegetarisk wrap på mcdonalds (Det känns lite skamligt att rekommendera Mcdonalds, men den var faktiskt god!)

Mörk choklad med hasselnötter (Gott!)

Göra egen kantarellsås med svarta vinbär (smakade spya tills mamma kom och redde upp situationen)

Ett nytt vin som jag inte minns namnet på (Smakade vin...)

Börjat läsa Sankta Psyko av Johan Theorin (Ny författare för mig)

Club sandwich på Törners (Bäst hittills)

 

När jag åt den där club sandwichen, det var förövrigt igår, så började jag fundera lite på en sådan där språklig grej. För er som inte vet det så tycker jag att språkrelaterade grejer är jätteroligt och intressant. Med språkliga grejer menar jag ord, uttryck, nya ord, gamla ord, kreativa kombinationer av nya och gamla ord/uttryck, dikter, rim, ja helt enkelt typ allt som har med språk att göra. Ord- och uttrycksrelaterade skämt såsom "vart tog vägen vägen, är vi ute på en åker och åker" och "man skall inte kasta bäver i trähus" är för mig en outsinlig källa till fantastisk humor.  Så, nu har jag officiellt kommit ut ur garderoben med mitt allra mest nördiga intresse. Skönt.

 

Nåja, det jag funderade på var varför i hela friden pålägget på en pizza heter fyllning, medan pålägget på en macka alltid heter pålägg, även om det är en macka som man alldeles uppenbart fyller med pålägg, typ baguette eller fralla? Hur ologiskt är inte det?

Läser i frukostlektyren idag att de svenska journalisterna i Etiopien ska friges. 

Jag citerar lite ur Jonas Gardells tweet om ämnet: "Vilken FANTASTISK nyhet! HURRA!", och det, mina vänner, borde ni också tycka. 

Nu vet jag ju bättre än att tro att alla ni som läser faktiskt tycker att det här är en fantastisk nyhet, eftersom väldigt mångas reaktion på det här med att journalisterna fängslats har varit ungefär "jamen är man så dum så får man skylla sig sjäääälv", "Ger man sig in i leken får man leken tåååååla" osvosv och då ansett att det är en anledning till att Sverige borde skita i dessa människors öde.

 

Här tror jag att mina kära landsfränder, födda med silversked i munnen under mannaregn från himlen (ur den här aspekten) glömmer en sak. Vi tar för givet, att oavsett om vi är intresserade eller inte så kommer vi bli tvångsmatade med information varje gång vi går in på aftonbladet, startar TV:n under ett nyhetsprogram, lyssnar på radio eller köper en dagstidning. Oavsett om man skulle upptäcka Reinfeldt naken på ett hotellrum, knarkandes tillsammans med en prostituerad transa, att Stefan Löfvén betalat sin barnvakt svart, att Annie Lööf inte lever som hon lär  eller att kristdemokraterna glidit ner under riksdagsspärren (överraskad, någon?) så kommer vi snart att veta nästan allt om det. Eller i alla fall ha sett rubrikerna. Till och med kungafamiljen (som ju faktiskt inte ens har någon betydelsefull roll för vårt samhälle) får finna sig i att bli uthängd i media för minsta lilla misstag eller tveksamhet. Icke att förglömma är också alla de helt vanliga människor som drabbas av konsekvenserna av våra politikers beslut, som ju också får hyfsat bra med utrymme i olika medier. 

 

Det är också helt fritt fram för vem som helst att till exempel starta en blogg eller hemsida där man, i yttrandefrihetens namn, kan skriva sin egen, lagom förvridna och beundransvärt relativa version av några få väl valda nyheter. 

 

Det här är en självklarhet, eller hur? Att alla sidor på den mångsidiga samhällspannkakan har samma möjligheter att göra sig hörda, blir granskade på samma sätt och har samma möjlighet att granska och tänja lite på sanningen om sina motståndare är ju lite själva grundstenen i vårat demokratiska samhälle. Utan detta, hur skulle du veta vad du skulle rösta på? Vad och vilka du skulle stödja och vilka konsekvenser det får? Hur samhället skulle kunna se ut? Hur samhället har sett ut?  

 

Nu till det viktiga: Så här ser det inte ut i stora delar av världen. Tvärtom så bestraffas inte helt sällan uttryckandet av avvikande åsikter hårt.

I Sankt Petersburg, 70 mil från Stockholm, är det numera förbjudet att tala positivt om homosexuella. En privatperson som bryter mot detta döms till motsvarande 1000 kronor i böter. En tjänsteman som gör samma misstag = 10 000 kr. En organisation som ger ut publikationer där man talar om homosexualitet i positiva ordalag = 100 000 kr. 

Det här är ändå förhållandevis lindrigt jämfört med andra delar av världen där människor som går emot överheten hamnar i fängelse eller värre. Där journalister utifrån inte är välkomna alla medier som vänder sig emot ledande politiker tystas, och där internet till och med är förbjudet. 

 

Det som jag vill säga är att de journalister som vågar ge sig in i ett farligt land, som vågar ta reda på och publicera obekväma sanningar om politiker och händelser som ingen annan vågar granska, och upplysa medborgarna och resten av världen är hjältar. De gör en fantastisk insats för att andra länder skall kunna utvecklas och få lika stark demokrati som vi har här.

Att journalisterna i Etiopien nu släpps är en seger, för yttrandefriheten och pressfriheten, några av de viktigaste sakerna vi har i världen.

 

Nu tycker jag ni kan gå in på facebook och genom ett litet "gilla" visa ert stöd för den asbra organisationen Reportrar utan gränser , som kämpar för yttrande- och pressfrihet i världen!

 

 

 

 

1.

    . 

 

Renat brännvin. Går att variera i oändlighet, ger en skön känsla i kropp och sinne och i sin renaste essens gör den sitt jobb bättre än vilket äckligt billigt skitvin som helst.

 

2. http://www.tubegalore.com/ <--- Något för alla (alla!) smaker. Upptäck någonting nytt till "egentidsstunden" eller kör en klassiker.

 

3.  http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/ <--- För att hon är så jävla smart, allmänbildad, snygg och allmänt awesome!