prinsessfeminist

Jag läste att bloggerskan Hanna Widerstedt har kommit ut ur garderoben som ett konstprojekt.

Det här faktumet gjorde att jag fick så mycket tankar att jag känner mig tvingad att sätta dem på pränt för att reda ut dem lite. Jag fick till och med skapa en ny kategori här på bloggen, nämligen "Konst".

 Det finns förstås mycket att säga om att en kvinna, delvis i feminismens namn, skapar en karaktär som faktiskt förlöjligar framgångsrika kvinnor, men det har jag ingen lust att skriva om nu. Däremot, ordfetischist som jag är, så funderar jag lite över begreppet "konstprojekt".

 

Vad är ett konstprojekt egentligen? Vad hände med det gamla hederliga "experiment"? "Se vad som händer"? "Lyfta ett problem"? "Simpel provokation"? Nu kanske jag helt enkelt har varit alldeles för dålig på att tänka utanför ramarna, så att det egenligen är så att det är helt naturligt att kalla en sådan här grej för ett konstprojekt? Det är en möjlig sanning, men då är det en annan fråga som likt en isbrytare rör upp mitt annars så stilla sinne.

 Har jag gjort ett konstprojekt, utan att jag vetat om det?

 

Den enda konst jag annars ansett mig pyssla med är lite mys-streetart när jag och en vän bestämde oss för att pynta en rondell. Men jag tycker det är roligt att provocera, eller i alla fall väcka känslor, och jag strävar efter att göra det så ofta som möjligt. Och är det inte just det som är poängen med konst? Det var i alla fall Hanna Widerstedts poäng. Och jag gör lite som henne, även om hon svänger sig med top notch-provokationer, typ "Jag hatar svenska killar", medan jag nöjer mig med att då och då skicka ut ett påstående eller fråga i cyberspace (facebookflödet), typ "amstaff måste vara de fulaste hundar som finns". Inte för att jag nödvändigtvis tycker så, men för att nämner man t.ex. kamphundar i negativa ordalag så kan man vara säker på att intelligensreserven kommer som ett skott, bara för att visa sig från sin sämsta sida. Det här kan ju i sin tur få någon att tänka till om någonting.

Amstaff är förövrigt typ de fulaste hundar som finns, bara så ni vet. Och jag skiter i om din systers kompis halvbror har just en sådan som är såååååå snäll och världens gosigaste, den är fortfarande jätteful!

Jag vill det, för det skulle se så bra ut i mitt CV:

 

Då hoppas jag att jag tar och kommer ut ur min konstprojektsgarderob snart.

 

Nu kan vi bara hoppas på att fler pinsamma karaktärer kommer följa Hanna Widerstedts exempel och komma ut ur den där konstprojektsgarderoben. 

Kanske var forna Dagens Svenskblad, Numera Ankpressen någonting på spåret redan för två år sedan: