prinsessfeminist

Rubriken här ovan är inte ett försök till att i text visa de diffusa stavelserna som kan undslippa någon lycklig jävel i grannlägenheten som fått komma till för första gången på många år. Ej heller ljuden som kan höras från någon som strax kommer bryta lårbenet. Däremot är det exakt det ljud som tränger undan allt annat som för tillfället försiggår i min hjärna när jag läser grejer som det här.

 

Jag blir så in i helvete jävla förbannad. Inte bara när jag läser om politiker i USA som uppenbarligen borde blivit aborterade redan från början, utan precis varenda gång jag hör alla dessa white trashiga, antifeministiska, religiösa, opålästa jävla idioter säga att "men man får ju ta sitt ansvar", "det är faktiskt ett liv", "MOOOOOOOORD!!!".

 

Jag gillar inte barn. Faktum är att jag nästintill hatar de flesta barn. Detta är dock inte anledningen till att jag tycker att det borde aborteras mycket mera (barn är ju faktiskt våran och världens formbara, lättpåverkade framtid),  men jag kan ju definitivt dra slutsatsen efter en blick ut i civilisationen att det redan finns mer än tillräckligt med skitungar vars föräldrar inte verkar särskilt intresserade av att ta hand om. 

 

"Det är faktiskt ett liv"

 

Jaha? Och? Nu vet ju varje god debattör att man inte skall jämföra och förminska engagemang bara för att det finns sådant som är mycket värre, men jag tänker ändå göra det. Kolla på Syrien till exempel. Där pratar vi om LIV. Människor med tankar, känslor, nära och kära. Ingen bryr sig om en liten klump med celler som genom en olycklig men förmodligen trevlig omständighet tog sig rätten att växa i någons kropp. Typ som att man fick bandmask för att man åt snö (jag vet, det är en myt. Men det är principen jag vill åt).

 

"Man får ju ta sitt ansvar"

Men det är ju precis det man gör. Vem vinner på att någon skall tvingas föda fram ett barn som denne inte vill ha? Kan vi känna oss stolta över att vi upprätthållit någon slags moralisk princip för att vi sätter en oönskad unge till världen? 

Allvarligt talat, jag ogillar som sagt barn, men nog är det min bergfasta övertygelse att precis varenda liten skitunge förtjänar att födas till föräldrar som älskat den lilla alienliknande saken djupt redan efter första tecknet på humant koriongonadotropin-hormon i urinen, och faktiskt ser framemot att mer eller mindre offra sina liv för att den lille krabaten ska få en bra, lagom curlad uppväxt. 

 

Synd att man inte kan se om ungen har anlag för korkade åsikter redan på graviditetstestet, typ som att det blev en röd prick bredvid strecket. Så en grön prick om det är en som verkar vara lagd åt vettiga åsiktshållet, och en gul om det skulle bli en sådan där tråkig, opåläst och åsiktslös individ. Tänk va bra det vore om alla jävla abortmotståndaräckel blivit aborterade medelst piller och noggrann skrapning redan efter första veckan de kom till...

Nu i veckan som gått så fyllde jag år. Detta firades på 100%:igt traditionsenligt vis.

Traditionsenligt firande av min födelsedag innebär ingen tårta på sängen eller liknande tjafs, utan lång sovmorgon med efterföljande finhäng med någon av mina fantastiska vänner. Detta år blev det Madde som fick den äran. Ack, Madde. Denna vackra kvinna som jag fått äran att genom livet dela allt från fantasihästar till en ansenlig mängd dåligt hembränt med.

Därefter skall jag återigen dissa de där jävla tårtorna och slå mig ned i soffan framför ett avsnitt av någon bra serie med snygga män (typ Suits) och äta minst ett helt paket kinesiska kräftor för mig själv. 

 

Japp, jag älskar födelsedagar. De är precis som vilken dag som helst förutom att alla jantelagiga tråkmånsar som alltid tycker att man måste göra någonting vettigt för en gångs skull håller käften. 

Hoppas ni har en bra dag, för det hade jag!

Vad har dessa dansbandssliskande små lammkött att göra med Lasse Brandebys miljonvilla?